Azbakiyah Garden
Azbakiyah tidigt 1900-tal.
Bilden ovan kan vara tidigt 1900-tal och visar Cairos centrum vid denna tid. Det vi idag kallar för maydan al-Tahrir stod ännu i början av sin utveckling. Några få hus och lite odlingar var allt som fanns. Stadens verkliga mittpunkt var Azbakiyah. Då med en stor sjö och en kanalförbindelse till Nilen. Då Napoleon kom hit i slutet av 1700-talet med sin armé, lade han beslag på ett palats vid sjöns västra sida som tillhörde Alfi Bay som hade tvingats fly till Övre Egypten.
Områdets utveckling tog fart i och med att en utav sultan Qaytbays högre miltärer, amir Azbak, som hade varit guvernör över Syrien, började genomföra större arbeten här. Den egyptiska historikern Ibn Iyas skrev att "hans nyckfullhet fick honom att bygga här".
Han lät terassera marken här och gräva upp en sjö. Sitt palats byggde han sedan vid sjöns sydöstra strand. Bredvid palatset byggdes det sedan flera affärer. När allt stod klart fick området sitt namn efter amiren, Azbakiyah. Det dröjde sedan inte länge förrän stadens välbärgade började att bygga sina villor ocj palats här också, och så här fortsatte utvecklingen fram till år 1495, då sultanen Qaytbay avled.
Varje år, under Nilens översvärmningsperiod och under stora festligheter, öppnades kanalen in till sjön för att släppa in vattnet- Tidens krönikörer berättar att "höga officerare betraktade skådespelet från sina palats medan befolkningen kom för att insupa spektaklet. Den här ceremonin hölls varje år med banketter och fyrverkeri, och på sjön fanns det en mängd farkoster. Det här var vilda festligheter där oherhörda summor spenderades.
Då mamluckerna förde hit en genuin urbanisering till området så avtog lusten till ytterligare utveckling i och med amiren Azbaks död. Inte nog med det utan området härjades utav rån och brandsvådor samma år. Många utav Azbaks byggnader förstördes då utsmyckningen, bland annat marmor, rövades bort år 1508, bara för att återanvändas i sultan Qanshu al-Ghawri byggnader.
Efter det att området fått förfalla började nu de prostituerade att ta över, och detta var ett säkert tecken på att området befann sig i ett fritt fall.
Under den ottomanska tiden så höll rövargäng av turkomaner till här.
Men så under 1600- och tidigt 1700-tal började området att återfå sin forna glans och bosättningarna runt sjön började att ta fart och medelklassen bosatte sig vid sjöns östra stränder. De bättre områderna finns vid sjöns södra stränder där villor byggdes med utsikt över sjön av de förmögna för att kunna ta tillvara den svalkande vinden som svepte över sjön. Sedemera drog området till sig mera nybyggare som ockuperade sjöns västra stränder.
Azbakiyah Garden
Cairos förmögna klasser, dit köpmän och schejker räknades, hade redan till stora delar bosatt sig runt sjön. Här behövde den styrande eliten behövde väl tilltagna residens för att kunna härbergera sina stora hushåll och att kunna omge sig själva med ståndsmässiga trädgårdar. Många gånger för säkerhets skull så ville de ofta isolera sig själva från övrig befolkning.
Som ett resultat utav denna elitism så kom det att ligga många vackra hus runt sjön. Åtta månader under året svämmade vattennivån över och under de återstående fyra, var det en ständigt blommande trädgård. Under de åtta månader då vattennivån var hög, fanns det på sjön mängder av förgyllda tvåmastade skepp där betydande personer med fruar drog nytta utav den svalkande kvällsbrisen. Dessutom gick det aldrig en dag utan att det förekom fyrverkeri och spelande musiker.
Azbakiyah Garden
Shepheards Hotel 1920
Under sent 1700-tal och i samma område så lät en framgångsrik mamluck, Muhamed al-Alfi, bygga ett överdådigt och lyxigt palats med utsikt över sjön. Palatset invigdes 17:e Februari 1798. Med stor ironi så hade ledningen för det revolutionära Frankrike, med Tallyrand i spetsen, godkänt en plan att skicka Napoleon med en armé till Egypten för att störa engelsmännens väg till Indien. Och det var i detta palats som Napoleon, sex månader senare, kom att bosätta sig.
al-Alfis palats blev Napoleons högkvarter medan hans officerare slog sig ner i mindre hus som låg runt sjön. Detta område kom att kallas "Den Gröna Zonen" i motsats till "Den Röda Zonen" som inkluderade Citadellet ön Rodha bland annat, där majoriteten av de franska trupperna låg inkvarterade.
Här i den gröna zonen bodde många ur den egyptiska eliten som ville samarbeta med den franska styrkan. Här fanns också "diwan", den egyptiska marionettregering som fransmännen installerat.
Två gånger under den knappt treåriga ockupationen så revolterade egyptierna, 22 Oktober 1798 och Mars/April år 1800 då de franska soldaterna begick många grymheter mot lokalbefolkningen. Historikern al-Jabartli har med avsky beskrivit fransmännens illdåd av systematiska mord, misshandel och rån för att slå ner revolterna. Många soldater ur den franska styrkan fick betala ett högt pris då de föll i egyptiernas händer.
År 1800, ungefär ett år av ockupation, så var fransmännen trötta på Egypten. Till stor del beroende på civilbefolkningens ständiga motstånd. Napoleon hade lyckats slinka iväg tillbaka till Paris, general Kléber, som hade övertagit befälet av den franska styrkan och flyttat in i al-Alfis palats, hade blivit mördad den 14 Juni 1800. Deltat hade rest sig som en man för att bekämpa fransmännen.
General Belliard, den sista franska överbefälhavaren, hade nu bara 12000 soldater kvar och som inte ville något annat än att komma tillbaka till Frankrike, hade nu inget val än att ge upp, och särskilt då engelsmännen, som hade kommit för att bekämpa den franska styrkan, hade rbjudit fri lejd hem igen till Frankrike.
En underlig fransk procession, till toner av taktfasta trummor, påbörjade sin vanfring från Azbakiyah till Bulaq vid Nilen där den franska styrkan, med sina sårade och Kléber i sin kista, fick gå ombord på flatbottnade skepp för att ta sig till Alexandria, och i Oktober år 1801 lämnade fransmännen Egypten.
Shepheards Hotel 1885
Den enda förbättringen att prata om som fransmännen genomförde var arbetet runt sjön. Markytan höjdes på de norra och västra stränderna. Träd planterades i ett försök att piffa upp området runt sjön eftersom det var här, runt sjön, som de flesta franska officerarna bodde. Det var också här som de flesta franska högkvarteren fanns.
De Klassiska Kolonialhotellen runt Azbakiyah
Shepheards Hotel
Det är alltså ingen tillfällighet att det var runt Azbakiyah som dåtiden lyxhotel växte fram. Inte bara Shepheards som vi redan har nämnt. Granne med detta hotel kom New Hotel, som sedemera blev Hotel Continental som i sin tur kom att bli Continental-Savoy Hotel. Något kvarter bakom detta hotell fanns d´Anglaterre, granne med Turf Club. Bredvid Azbakiyah söderut fanns Cairos opera som byggdes för invigningen av Suez-kanalen, men som brann ner 1970. Idag står här istället ett avskyvärt 6 våningar högt parkeringshus.
Ytterligare några hundra meter söderut härifrån låg Metropole Hotel
Mittemot Shepheards vid ett litet torg, låg Eden Palace Hotel. Ett stenkast härifrån fanns Bristol Hotel, och gatan som gick häremellan. wagh al-Birket, kom att bli Cairos "Red Light District", Här fanns bordeller och barer om vartannat som frekventerades främst utav samväldets soldater.
Dagens förlovade lopphotellsgata, sharia Clot Bay, går härifrån och norrut mot Ramses Station. De här skitiga hotellen skall man undvika till varje pris.
Utav Azbakiyah Garden finns det inget kvar idag utan bara en tragisk grushög som så småningom skall få en tunnelbane station. Men för inte så många år tillbaka så fanns här Mellan Österns största handelsplats för begagnade böcker, men även den har fått flytta på sig några hundra meter österut, vid Attaba Square.
Naturligtvis fanns det hotell för alla plånböcker, och de vi nämnt här var i första hand hotell för överklassen. Men det fanns också hotell för små plånböcker, exempelvis Khedivial Hotel och Royal Hotel.
Shepheards Hotel 1850
Shepheards Hotel tillhör de klassiska hotellen i Cairo även om dess början var blygsam. Som redan tidigare nämnts så övertog Napoleon det då ganska nybyggda al-Alfis palats, men efter att fransmännen evakuerat landet, blev detta palats en pojkskola. Utan tvekan så hade fransmännen imponerat på egyptierna med sin moderna kunskap. Den egyptiska eliten hade fått en ögonöppnare utan tvekan.
Men redan under mitten av 1800-talet kom en engelsman till Cairo, Samuel Shepheard, och efter en viss övertalning fick han köpa pojkskolan för att öppna sitt första hotel "British Hotel" Starten var blygsam, men fram till att det brann ner 1952, så blev det ett klassikskt ställe. Hit kom politiker, skådespelare, författare och stora delar utav den engelska överklassen för att inte bara stanna ett tag, utan även för att synas och mingla med likställda. Att komma hit var en del utav "The Grand Tour" för de som hade råd. Många gånger fortsatte sedan resan till Indien och andra delar av Samväldet.
Oftast på Hotellets veranda satt det ett engelskt militärband som spelade. Serveringen som fanns bredvid, var som gjord för eftermiddagsthé och se världen passera revy. Fram till omkring 1870 så ansågs Shepheards Hotel vara det enda stället för en utlänning att bo på.
Men det dröjde inte länge förrän värdiga konkurrenter dök upp runt Azbakiyah. Det var Continental Hotel, Bristol, Eden Palace, New Hotel, Hotel d´Nil, Hotel d´Orient och Hotel d´Anglaterre. Alla ville de tävla med Shepheards om kunderna Och alla låg de runt Azbakiyah Garden.
Läget blev inte sämre utav att till invigningen av Suez-kanalen byggdes det ett nytt operahus bredvid Azbakiyah. Naturligtvis höll sig Thomas Cook med sin resebyrå framme och öppnade ett kontor vägg i vägg med Shepheards. En del utav hans klassiska ångare som trafikerade Nilen var likaledes ett måste. Inte minst för Agataha Cristie som reste med en till Övre Egypten för att bo på Winter Palace i Luxor.
Shepheards Hotel 1899
Shepheards Hotel
Shepheards Hotel
Shepheards Hotel
Under oroligheterna som följde några år efter andra världskriget bekämpade egyptierna den engelska kolonialmakten med demonstrationer och våldsamma upplopp. Ett utav de värsta inträffade i kanalstaden Ismailia där en engelsk attack på en egyptisk polisstation tände massorna. Inom några timmar spred sig nyheten till Cairo där folk gick ut på gatorna för att protestera. Det var under dessa demonstrationer som Shepheards Hotel, en symbol för det hatade engelska kolonialväldet i Egypten, brann ner år 1952. Därmed tog en epok slut.
Ett annat hotell som ville vara med och slåss om förmögna kunder var Grand Continental Hotel strax söder om Shepheards. Hotellbyggnaden står kvar men hotellet är stängt sedan många år tillbaka. Även det här hotellet, som ursprungligen hette The New Hotel när det byggdes. Namnändringen kom under 1880-talet då det bytte namn till Grand Continental Hotel. Även på det tidiga fotografiet här nedan på New Hotel, kan man se likheten med det senare Continental. Kortet är taget 1880 från det då nybyggda operahuset.
Om Shepheards Hotel till stora delar fick sin del av berömda gäster, så följde Grand Continental Hotel tätt i spåren. Här bodde T.E. Lawrence, mera känd som "Lawrence of Arabia" och här avled Lord Carnarvon, den engelska lorden som finansierade Howard Carters utgrävningar i Konungarnas Dal som ledde till upptäckten av farao Tutankhamons grav 4:e November 1922.
Men tillbaka till Continental, som även det blev ett klassiskt kolonialhotel. Ägarna lät bygga ännu ett hotell vid vad som idag är Talaat Harb Square, The Savoy. Men under första världskriget lade engelsmännen beslag på detta hotell och använde det som ett högkvarter och förvandlade Grand Continental Hotel till Continental-Savoy Hotel.
Som vi kan se på bilden så var Azbakiyah Garden en ödlig plats fortfarande. Norrut fanns Ramses Station, söderut fanns det nybyggda Abden Palace dit Muhamed Alis efterföljare kom att bosätta sig istället för i Citadellet.
Shepheards Hotel
Thomas Cook & Son
Windsor Hotel
Continental-Savoy Hotel
Hotel d´Anglaterre
Turf Club
Hotel Metropole
Hotel d´Nil
Wagh al-Birket
Eden Palace Hotel
Bristol Hotel
Sharia Clot Bay
Sednaoui Department Store
Tiring Department Store
Khedivial Opera House
Maydan Khazindar
Ibrahim Pasha staty
Hotel Khedivial
Flygbild över Azbakiyah Garden som det ser ut idag. När man ser bilden ovan har man svårt att tänka sig en stor sjö här, eller den stora trädgården som kom efter. Allt som finns kvar är en grushög. Nu är det bara en stor grushög.
Victoria Hotel: Starx norr om Wagh al-Birket och utanför kartan. Fortfarande igång och med möbler som verkar vara kvar sedan den brittiska kolonialtiden.
Wagh al-Birket: Denna gata var Cairos "Red Light District". Hit kom soldaterna från samväldets alla hörn för att roa sig på barer och bordeller som fanns längs gatan.
Thomas Cook & Son: Brann ner samtidigt som Shepheard Hotel 26 Januari 1952. Eftersom det hände på en Söndag, fick denna dag namnet "Black Sunday".
Shepheards Hotel: Se anteckningen ovan om Thomas Cook & Son.
Windsor Hotel: Glädjeämnet runt Azbakiyah Garden. Fortfarande igång och värt ett besök. Framför allt "Barrel Bar".
Grand Continental-Savoy Hotel: Även detta ett klassiskt brittiskt kolonialhotell. Numera stängt så står det här och får förfalla. Tragiskt.
Hotel d´Anglaterre: Byggnaden finns kvar med en del affärer i gatuplanet. Hotellet stängt sedan många år.
Turf Club: Träffpunkt för samväldets högre tjänstemän och officerare stationerade i Egypten. Huset är borta sedan länge och nu står Cairos största synagoga på tomten istället. Granne med d´Anglaterre.
Sharia Clot Bay: Den här gatan som går från det lilla maydam Khazindar och norrut är Cairos lopphotellsgata. Bör undvikas.
Metropole Hotel: Byggnaden finns kvar men hotellet nerlagt sedan länge.
Maydan Khazindar: Ligger framför Sednaoui Department Store.
Bristol Hotel: Finns inte kvarmen det låg bredvid Sadnaouis Department Store.
Sednaoui Department Store: Finns kvar men var stängt under många år. Genomgick en renovering år 2012.
Eden Palace Hotel: Huset finns kvar men stängt och har fått förfalla under många år.
Tiring Department Store: Huset finns kvar men affärerna stängda sedan många år. Den karaktäristiska globen på taket är svår att missa.
Staty på Ibrahim Pasha: Står en kopia vid Citadellet
Khdevial Opera House: Brann ner till grunden år 1970. Nu finns här istället ett vedervärdigt parkeringshus i fem våningar.
Hotel d´Nil: Finns inget kvar.
Windsor Hotel
Windsor Hotel. Barrel Bar.
Windsor Hotel, tillsammans med Victoria Hotel är de enda hotell som fortfarande är igång runt Azbakiya. Båda ställena har fortfarande kvar känslan av att när som helst kunna se någon officer från det brittiska samväldet dagar promenera in och dricka sitt eftermiddagsthé.
Windsor började sin historia som ett kungligt badhus år 1893 men blev ganska snart ett annex åt Shepheards Hotel. Då första världskriget bröt ut förvandlades det till en officersklubb för kolonialmaktens officerare. Inredningen, och då kanske framförallt i "Barrel Bar" och matsalen på tredje våningen, föflyttas man lätt till dessa dagar. I baren är möblerna gjorda av stora tunnor, och på väggarna hänger lite jakttrofeér.
I matsalen bredvid, där borden fortfarande har sina vita bommulsdukar, hänger på ena väggen en gammal svartbränd tavla, som ett minne från branden 1952.
Som ett kuriosa kan vi säga att hissen som sköts manuellt, tillhör de äldsta i världen av sitt slag. Har man åkt i den så kan man bara instämma.
Läget på hotellet är perfekt för att gå på upptäcksturer. Närheten till gamla stan och bazarerna är på gångavstånd. Likaså Tahrir Square med de fem-stjärniga lyxhotellen och Egyptiska Museét
Hotellet är ett utmärkt exempel på en arkitekttur från sen mamluckisk period.
För dagens turister så är Windsor ett rikt vattenhål, som hotell får det två mycket starka stjärnor, på gränsen till tre. Rummen har luftkonditionering, dusch och WC. Läget gör kanske att ljudnivån från gatulivet ibland kan kännas störande, men kan man klara av det så är hotellet ett fynd.
Utanför entrén består gatan av små lokala cafeér som sätter lite färg på tillvaron. Närheten till banker och post är en fördel. Den alltid lika hjälpsamma personalen gör det hela till ett minne för livet att bo här. Naturligtvis så utgör Barrel Bar, med sitt lilla bibliotek, den surrande luftkonditioneringen och mötet med de andra gästerna, ett perfekt ställe för att testa det lokala ölet "Stella". Kanske man kan säga att stället ger en liten extra bonus under sin vistelse här.
Windsor Hotel. Utsidan
Grand Continental Hotel
The New Hotel 1880.
Ett annat hotell som idag är ett minne blott, även om byggnaden står kvar, är Grand Continental-Savoy Hotel, även om det var känt som Grand Continental Hotel före 1924. Men hstorien om hotellen som har funnits på denna plats, börjar redan på senare hälften av 1800-talet då ett nybyggt hotel fick namnet "The New Hotel", och det är vad vi ser på bilden här intill.
Redan då kunde man se likheter med det som skulle komma. Mot slutet av 1800-talet, svårt att säga exakt, bytte det namn till Grand Continental Hotel, och som utgjorde en svår konkurrent till Shepheards längre upp på gatan.
Efter år 1924 bytte det namn till Grand Continental-Savoy Hotel beroende på att samma bolag ägde ett hotell, Savoy, vid Taalat Harb square. Men under första världskriget lade engelsmännen beslag på det och gjorde om det till ett högkvarter. Det återöppnades aldrig igen som ett hotell.
Grand Continental Hotel. Före 1900-talet
Grand Continental Hotel. Förmodligen runt 1920-talet.
Hotellet fick ta emot många berömda gäster med kanske början vid invigningen av Suez-kanalen i November 1869 då många utav de kungliga gästerna inhystes här i sina hotellsviter. De mera närtida berömda gästerna var bland annat T.E. Lawrence. Mer berömd som "Lawrence of Arabia". Han anlände och bodde här redan i December 1914, några år före arabupproret. En annan berömd gäst var Lord Carnarvon, mannen som finansierade Howard Carters utgrävningar i Konungarnas Dal och som slutligen, efter många års grävande, upptäckte Tutankamons orörda grav 4 November 1922.
Efter en bilolycka i Frankrike, blev Lord Carnarvon rekommenderad att uppsöka varmare klimat. Eftersom han var en entusiastisk, och rik, amatöregyptolog, ansökte han om, och fick tillstånd, att gräva i Deir al-Bahari (Tebe)år 1905. Redan after två år, 1907, kom Howard Carter in i bilden som Carnarvons assistent. Detta på ett förslag från Gaston Maspero som då var chef över det Egyptiska Antikvitetsdepartementet.
År 1914 fick han ännu ett tillstånd, som han övertog från Theodore Davies, att göra utgrävningar i Konungarnas Dal, och det var 1922 som de tillsammans öppnade den unge faraons Tutankhamons grav i November 1922.
Men oturen var framme då Carnarvon en morgon råkade, under sin rakning, skära upp ett myggbett och började ganska snart att må dåligt. För att kurera sig återvände lorden till Cairo och tog in på Grand Continental Hotel, där han hade en hotellsvit stående. Såret han fått ville inte läkas och efter ytterligare några månader, avled Carnarvon på grund av blodförgiftning.
Enligt legenden så råkade i dödsögonblicket hela Cairo ut för ett elfel och blev totalt mörklagt. Samtidigt, hemma i England, började hans hund att yla för att falla ihop död.
Vad gäller elen i Cairo, så gjordes flera undersökningar för att hitta felet, men ingen kunde komma upp med en förklaring då inget fel kunde hittas.
Lord Carnarvon.
Lordens död, de mystiska händelserna med elfelet och hunden, tillsammans med det faktum att flera av de som var med och öppnade Tutankhamons grav, dog i förtid och ibland under mystiska omständigheter, gav upphov till ryktena om "Faraos Hämnd". Howard Carter däremot, levde ytterligare i 16 år.
En annan berömd man som också bodde på hotellet var T.E. Lawrence 1888-1935, mera känd som "Lawrence of Arabia" och ledare för arabupproret 1916-1918. Unders sina besök i Cairo, både före och under arabupproret, föredrog han att bo på Grand Continental Hotel.
Först stationerad i Citadellet på en kartexpedition, fick befälen snart upp ögonen för honom då han inte bara vandrat runt i en del arabländer, utan även deltagit i arkeologiska utgrävningar här. Han pratade också arabiska flytande. Engelsmännen ansåg honom därför perfekt för uppdraget att bege sig till Arabien, ta kontakt med deras ledare och övertala dem, under förutsättning att engelsmännen försåg dem med vapen, göra uppror mot turkarna som officiellt styrde landet. Detta för att ottomanerna skulle bli tvugna att hålla en stor styrka av soldater här. Efter det lyckade upproret drog sig Lawrence, mer eller mindre, tillbaka för att skriva sin "Vishetens Sju Pelare" som handlade om arabupproret,
Filmaffisch från David Leans episka storfilm om Lawrence of Arabia och arabupproret från 1962 med Peter O´Toole och Omar Sharif i huvudrollerna.
T.E. Lawrence på sin motorcykel av märket Brough Superior. Han hade haft åtta stycken och gillade uppenbart snabba motorcyklar. Den andra bilden är från filminspelningen av "Lawrence of Arabia". Peter O´Toole och Omar Sharif. Tredje bilden visar TE i arabisk mundering, som ofta retade hans överordnade till vansinne då han dök upp i uniform med en huvudduk. Högst opassande ansåg många officerare.
T.E. Lawrence liv var på många sätt och vis ett udda livsöde. Han föddes i ett utomäktenskapligt förhållande då hans far övergav sin första hustru för att leva tillsammans med familjens guvernant. Sara. Något som man tror formade T.E. Lawrence liv. Fadern och Sara levde tillsammans men gifte sig aldrig. De kallade sig emellertid för herr och fru Lawrence efter att hans mor, Sara, hade tjänat som ung hos en Mr Lawrence.
Tillsammans fick paret 5 söner varav Thomas var den näst äldsta.
T.E. Lawrence liv slutade i en mc-olycka vid Clouds Hill i södra England den 19 Maj 1935, 46 år gammal
Till sist några ord om hans bok "Vishetens Sju Pelare" som endast trycktes i några hundra exemplar till att börja med. TE ville inte trycka upp mer, men de ex som trycktes gav han bort till vänner.
Titel är ett bibelcitat från Ordspråksboken 9:1 "Visheten har byggt henne ett palats, som vilar på sju pelare". TE var inte nöjd med de två första utkasten varför det blev ett tredje. Men den ursprungliga tanken på en bok som TE hade skulle handla om sju stora städer i Mellan Östen, och den skulle heta "Vishetens.......". Denna bok blev aldrig av men titeln tog TE med sig till sin bok om arabupproret. Redan när de kom 1922 fick den utmärkta recentioner och har blivit en klassiker.
Hotel d´Anglaterre
Hotel d´Anglaterre: då och nu: det som skymtar till vänster på den moderna färgbilden är synagogan Shaar Hashamain och var platsen för Turf Club.
Vi skall göra en avvikelse här och svänga ner på Adly Street en liten bit tills vi på höger sida har resterna efter Hotel d´Anglaterre. Som vi kan se på bilderna ovan här så står byggnaden kvar om än i ett bedrövligt skick.
Det ursprungliga Hotel d´Anglaterre fanns ursprungligen i Azbakiyahs nordöstra hörnet, så det som vi ser idag, eller resterna efter det, är den andra versionen och blev granne till "Turf Club" som inte finns kvar, utan nu ligger istället här Cairos största synagoga Shaar Hashamaim här.
Mannen som en gång kom att bli en stor hotellägare kom ursprungligen från Limasol, Cyper. Han anlände fattig som en kyrkråtta år 1870, ännu inte fyllda 15 år, gjorde en snabb karriär och sägs ha varit värd över en miljon pund vid slutet av 1800-talet och början på 1900-talet.
Ett brevhuvud på hotellet. Förmodligen är detta hotellet som låg vid Adli Street.
Att han började med sina affärer berodde på den engelska armén som då i slutet av 1800-talet krigade i Sudan. Men de behövde någon som kunde sköta om deras mäss där, och vips befann sig våran man i suden, där han gjorde framgånsrika affärer. Då han beslöt sig för att återvända till Cairo hade han samlat ihop tillräckligt med slantar för att köpa ett hotel, d´Anglaterre.
Nungovitch, för så hette den nyblivna hotellägare, fick snart vetskap om att det kommit nyanlända brittiska soldater som behövde en plats att bo på. Våran man lyckades ganska snart att hyra ut sina rum på hotellet till engelska officerare. När dessa sedan skulle flytta, vägrade Nungovitch att ta emot betalning, och menade att det hela var en stor ära för honom att ha den engelska drottningens officerare boende hos sig, och blev därigenom omåttligt populär, Naturligtvis.
Men våran man var en slug man, för vid denna tidpunkt anlände det hela tiden ny officerare som skulle bo någonstans och de stannade gärna, som betalnde gäster, hos honom.
Mot slutet av 1800-talet flyttades hotellet till sin nya adress alltså, och vår man hade tjänat så mycket att han kunde köpa ytterligare ett hotell, Grand Continental Hotel. Affärerna hade gått så bra att han till slut ägde flera hotell, bland dem Savoy i Cairo som han lät bygga 1898. Ett annat berömt hotell som han ägde i Cairo var Mena House vid foten av pyramiderna, som han kunde infoga i sitt lilla imperium år 1904.
Åren före ingången på 1900-talet var goda år för Egypten, och vid den här tiden hade Nungovich intressen vuxit och han spekulerade vilt med markköp och aktier. Till slut gick det inte längre. Paniken på aktiebörsen i New York 1907 drabbade även Egypten och aktierna blev i ett slag värdelösa och gjorde våran man till en fattiglapp. Året senare dog han i en hjärtattack, lika utfattig som han anlänt till Egypten.
d´Anglaterre, som aldrig varit ett utav de mera populära hotellen, kanske på grund utav sitt läge en bit ifrån Azbakiyah Garden. Men även här bodde en och annan kändis från dåtiden. Den engelska författarinnan Gertrude Bell bodde här år 1911. Det måste ha varit omkring denna tid, strax före första världskriget, som hotellet fick se sin stjärna dala, för att vid utbrottet förmodligen försvunnit från marknaden.
Turf Club
En som stad som Cairo med framför allt militärer och tjänstemän från England för att sköta samväldets affärer, skapar också behov utav sociala klubbar. Det fanns flera, men en utav de "finaste" var Turf Club som låg vägg i vägg med d´Anglaterre. Det var den engelska medelklassens mötespunkt i Cairo för att utbyta skvaller och lyssna efter nyheter hemifrån då nyanlända kom.
En engelsk officer skrev hem och sa "att Turf Club var det enda stället i sta´n som hade en känsla av hem över sig".
Här förekom också naturligtvis många politiska disskusioner och oftast tog beslut här, eller i sådana här klubbar, istället för "homeoffice" i London. Det var därför ingen tillfällighet att Sir Eldon Gorst, Generalkonsul i Egypten mellan åren 1907-1911, höll sitt uppmärksammade "egypten åt egyptierna-tal" här där han betonade att den brittiska regeringen måste avsluta sin dominering över Egypten.
I talet framhöll Gorst att det till slut skulle bli egyptier som skulle besitta de poster som för närvarande hölls av britter. Talet togs emot av de övriga som ett svek från en utav deras egna. Att engelsmännen skulle tvingas att lämna ifrån sig makten över Egypten, och andra kolonier, var bara otänkbart. För många skulle det innebära att deras karriäre var i faozonen.
Khedivial Opera House
Operahuset på en handkolorerad bild. Förmodligen
från sent 1800-tal.
Vi tar oss tillbaka till Azbakiya igen där vi skall närma oss Cairos ursprungliga Operahus, men framför det står en staty av fransmannen Charles Cordier föreställande Ibrahim Pasha 1789-1848. Muhamed Alis äldsta son.
det vi skall titta närmare på är det hus som ligger bakom Ibrahim, den Kungliga Operan som byggdes till invigningen av Suez-kanalen år 1869. Tyvärr brann det ner till grunden den 28 Oktober 1971 och alla inventarier, musikinstrument och noter, gick upp i rök eftersom operahuset var uppfört i trä.
Som tur var, så fanns ritningarna på ett annat ställe, varför planer på att bygga upp det igen pågår. men som det ser ut nu i Landet (2014) lär det inte ske. Istället blir vi nog fast med det avskyvärda parkeringhus på fem våningar som nu står här istället.
Operahuset byggdes på order från Kediven Ismail för att fira öppningen utav Suez-kanalen. De båda italienska arkitekterna Avoscani och Rossi fick stå för designen som kunde ta över 800 gäster.
Då Suez-kanalen skulle invigas i November 1869 beställdes ett verk utav Giuseppe Verdi (1813-1901) som skulle uruppföras i Cairos nybyggda operahus. Resultatet blev "Aida". Librettot, på förslag från Auguste Mariette, grundaren av det Egyptiska Museét i Cairo, skrevs utav italienaren Antonio Ghislanzoni. Kediven Isma´il Psha lär ha betalat 150.000 franc till Verdi.
Aida är en opera i fyra akter. Tidpunkten för handlingen är inte exakt angivet, men det måste ha varit vid tiden för Gamla Riket (ung. 2686 f.Kr.-2181 f.Kr). Handlingen går ut på att faraos armé tar en etiopisk kvinna till slav, utan att veta att hon är en etiopisk prinsessa, förs hon till faros hov. Där får den egyptiska befälhavaren Radames syn på henne. Nu börjar Radames inre strid där han måste välja mellan sin kärlek till Aida, som hon heter, sin lojalitet till farao och för att ytterligare komplicera händelsen, så är faraos dotter Amneris kär i Radames, som inte besvarar hennes känslor.
Giuseppe Verdi
Programblad till Aida.
Vi har nämnt Auguste Mariette (1821-1881) som år 1851 anlände till Alexandria med ett franskt statsunderstöd för att köpa koptiska och syriska handskrifter. Men köpet av dessa drog ut på tiden, och för att inte vara sysslolös, utan fick tillfälle att följa med ett utgrävningsteam till Memphis. Denna expedition gjorde en storartad upptäckt då de fann den av Strabo beskrivna Serapeum.
Under åren 1854-1858 var han anställd på Louvren för att där arkivera fornsamlingarna. 1858 kallades han till Egypten av Frankrikes vän Said Pasha, där han blev högsta chef för de utgrävningar som Said ämnade göra över hela Egypten. Dessa samlingar fick plats i ett provisoriskt muséum i stadsdelen Bulaq, norr om dagens Egyptiska Muséum. Här fick också Mariette sin grav i en sarkofag som nu står i trädgården till museét.
Hotel d´Nil
Nästa steg på vår vandring runt Azbakiya tar oss till Hotel d´Nil. Före det att Shepheards öppnade år 1851, så fanns det flera mindre här i området. Ett utav dem var Hotel d`Nil som fick sin start redan år 1836 utav Friedman som var hälften tysk, hälften italienare. Många utav dessa pre-Shepheards hotell, låg ofta inträngda i små gränder runt bazarkvarteren, inte långt från Muski-gatan, som var en utav de mest handelsinriktade gatorna i Cairo vid denna tid.
Huset som hotellet kom att ta över, tillhörde en rik arab och var byggt i en stor fyrkant med en gård i mitten. Det vill säga ett ganska traditionellt arabiskt hus för de mera välbärgade. Stenhustet hade röda stenar på vartannat lager. Hit kom, till detta hotell, Gustave Flauberte (1821-1880) och hans resekamrat Maxime du Camp (1822-1894).
Hotel d´Nil
Hotel d´Nil
Hotel d´Nil
En annan berömdhet, och som har betytt en hel del för egyptologin, var Flinders Petrie (1853-1942). Engelsk arkeolog och en pionjär när det gällde att systematiskt dokumentera fynd. Han bodde gärna nära sina utgrävningar. Sålunda bodde han bland annat i en grav vid pyramiderna utanför Cairo under sitt arbete där.
Annars så förblev Petrie Hotel d´Nil trogen där han bodde de närmaste 10 åren då han kom till Egypten. En utav hans stora bedrifter var att mäta upp pyramidområdet som uppvisade en exemplarisk metodik och noggrannhet som än idag gör sig gällande som uppslagsverk. Efter ett bedök skrev han att "blir bedrövad när han ser med vilken hastighet de olika monumenten försvinner". Han ansåg att "Egypten var ett hus som brann" och ansåg sig vara en förkämpe när det gäller att skydda de historiska minnesmärkena.
Vid ett senare tillfälle så fick hotellet en täckt terass och en stor veranda. Ett utsiktstorn kom också till dit gästerne kunde gå upp fär att få en fin utsikt över gamla Cairo och alla dess minareter. Det var också härifrån som hotellets ägare, Cavaliere Battigelli. kunde göea dagliga observationer som publicerades i en bullentin.
Hotellet var fortfarande öppet några år in på 1900-talet men måste ha känts aningen föråldrat redan då eftersom det hade kommit många nya hotell till området. Det exakta datumet för nerstägningen är inte känt, men det måste ha varit runt 1910, även om trädgården och tornet fanns kvar långt efter och var tillgängliga.
Det var inte ovanligt att nya hotell övertog gamla hotells namn för att dra nytta av ett gott rykte. Detta gällde även Bristol Hotel som i sin reklam kallades för "The Hotel et d´Nil".
Hotellets läge är känt då det finns med på kartor från den här tiden. På de kartorna kan man se. Ingången till hotellet var ursprungligen från sharia Muski, men när man fyllde igen den kanal som gick där idag sharia Port Said går från norr till söder, fick man entrén mot denna gata.
En trolig orsak till att hotellet försvann kan ha varit att man på 1920-talet breddade sharia Port Said. Denna gata är idag en utav Cairos mest trafikerade.
Tiring Department Store
Nästa byggnad, Tiring Department Store, är svår att missa med sitt karaktäristiska klot uppburet av små atlasfigurer, och går man från Azbakiyah till Khan al-Khalili kan man bara inte misse den. Detta var en utav Cairos tidiga shoppingcenter där man kunde hitta dåtidens konsumtionsvaror.
Grundades utav Victor Tiring (1851-1923) år 1910, men familjen Tiring hade redan år 1882 grundat ett varuhus i Wien. Det här varuhuset ritades utav arkitekten Oscar Horowitz som hade designat flera varuhus imom den Österrikiska-Ungern sfären.
Tiring i Cairo öppnade år 1912 och blev den främsta affären importerade lyxvaror från Europa. Men redan efter några år, i samband med första världskriget då det engelska styret i Egypten, under press hemifrån England, förklarade Österrike-Ungern fientliga. Detta tog knäcken av Tirings i Cairo som tvingades stänga ner verksamheten år 1920.
Den fem våning höga byggnaden hade öppna planytor som inspirerade till modern shopping. Övergiven som byggnaden blev, var det många affärsmän som såg sin chans men tiden som Cairos elit främsta shoppingcenter, tog alltså slutredan efter några få år.
Tiringbyggnaden. Cairo
Senare bidrog oklara ägarförhållanden till att byggnaden lämnades åt sitt öde, vilket innebar att ockupanter flyttade in olagligt, öppnade egna små affärer såsom en bar, till och med användes en del som moské. Idag kan man gå in i den stora entrédörren under globen och ta sig en titt.
Detta är historien om Tiring, men det finns mängder av byggnader i Cairo som drabbats av liknande öden. Inte minst Grand Continental-Savoy Hotel som vi berättat om tidigare. En del byggnader som drabbats, och vid samma tid, har fått förfalla beroende på oklara ägandeförhållanden. En del utav ägarna tvingades ut ur landet av britterna, senare kom Nasser och gjorde i princip samma sak, kastade ut västerländska affärsmän.
Nu står man med en massa spännande byggnader, de flesta övergivna sedan många år, som borde renoveras och spara åt eftervärlden. Men eftersom ingen riktigt vet vem som äger dem så vill man inte lägga ner några pengar på dem som innebär att de står och förfaller.
Trots att Tiring Department Store bara var igång under några år, så har det blivit en välkänd profil för staden, en bland många.
Det egyptiska antikvitetsdepartementet har listat över 600 byggnader värda att sparas. Men bredvid denna lista finns det en uppsjö av andra byggnader som också borde räddas. Det säger sig själv nu att under de svårigheter som landet genomgår (Den Arabiska Våren), så finns det annat som måste prioriteras. Kanske är det så att exempelvis EU borde göra en insats i samarbete med egyptierna, främst ekonomiskt då. Kunskapen finns i Egypten och kan ge värdefull kunskap åt nublivna studenter inom olika områden. Exempelvis stadsplanering som är ett område där Cairo tvingas till svåra beslut inom en snar framtid.
Tiring Building. Tidigt fotografi
Sednaoui Department Store
Sednaoui Departmen Store
Sednaoui. Breda trappan upp med sin målning.
Sednaoui. De fantastiska kristallkronorna.
Placerad vid ett litet torg, maydan al-Khazandar, alldeles i Azbakiyahs östra utkant så är det svårt att missa Sednaouis Department store. Den stora ingången mellan de två tornen och med namnet högst upp, går det bara inte att missa. Många utav dåtiden varuhusägare kom med ett judiskt ursprung medan Sednaoui kom från Syrien. Det här etablissemanget var bröderna Sednaouis, Samaan och Selim, andra ställe. Brödernas lycka kom, enligt legenden, då anställda från kedivens harem betalade för mycket, eller fick för lite tillbaka. Tacksamma återvände de till slottet där de skröt över hur ärliga de anställda var på Sednaouis och från och med denna dag blev de favoritaffären för hovets damer.
Naturligtvis fanns det flera "departmentstores" i Cairo men som faller utanför den här webbsidans syfte, att berätta om Azbakiyah och området runt omkring. Några låg på 26:e Juli-gatan som går mellan Azbakiyah och går västerut mot Nilen. En del kallade den här gatan för "Cairos Oxford Street". Invigningen skedde i November 1913 med prins Muhamed Tawfik som hedersgäst.
Sednaoui vid maydan Khazindar blev ganska omgående flaggskeppet i brödernas affärskedja med förgreningar i bland annat Tanttah, Alexandria och Port Said. Framgången här var så stor att de fick stänga för ombyggnad, men återinvigdes i Maj 1925.
Arkitekten Georg Parcq fick till det hela, med "Galleries Lafayette" i Paris som förebild, en otrolig luftig inredning i flera våningar där bland annat metallarbetet visar på en hög klass.
Sednaoui. Den breda trappan
Sednaoui. Den öppna planläggningen.
Här förekom även en årlig realisation som för det mesta besöktes av låg- och medelklassen. Det stod även män klädda i Sednaouis "uniform" vid ingången för att dela ut reklam, berättande om de fynd som kunde göras. För många var detta ett utav årets höjdpunkter.
För de som hade mycket pengar att spendera så handlade det om lyxkonsumtion snarare än nödvändigt behov.
I slutet mot 50-talet dä många andra hade fått slp igen, så började Sednoui, genom särskilda avtal, att hålla öppet enbart för förmögna personer från Gulfen. När dessa anlände till affären så var det många som hade med sig en extra vagn för att lägga alla de nyinköpat sakerna i.
I Juli år 1961 så blev Egyptens vikitigaste department stores nationaliserade, och det var inget lyckat, eftersom de uniformklädda klåparna som tog över, körde i princip allting i botten på grund utav ren inkompetens.
Vid ett besök i Cairo 2012 så var Sednaouis under renovering och öppet för besök.
Bristol Hotel. En del hotell gav ut egna turisthandböcker.
Bristol Hotel. Affisch.
Bristol Hotel i all sin glans.
Hotel Bristol
Då Evelyn Waugh (1903-1966) kom till Bristol Hotel 1929 så var han inte särskild imponerad. Förmodligen hade hotellet börjat sitt förfall, men då det öppnades 1894 så lär det ha varit både hemtrevligt och bekvämt. Det tillhörde kanske inte de bästa hotel, som Shepheards Hotel tvärs över torget, och hade kanske inte ett aristokratiskt klientel som detta hotell. Utan snarare ansågs det ganska modest, ett utav mång runt Azbakiyah och som riktade in sig de mera ekonomiskt försiktiga resenärer.
En författare skrev 1910 att hotellet tilltalade de resenärer som ansåg att klä upp sig till kvällsmaten var onödigt
Men hotellet hade sin charm där alla de 100 rummen låg mot söder och hade en balkong. Hotellets mera allmänna utrymmen hade alla ett "ladies room". Här fanns också en vinterträdgård med många exotiska växter.
Ägere till detta hotell, Chevalier Aquilina" kom från Malta och hade under 25 års tid arbetat för Thomas Cook & Son i Alexandria.
Aquilina vill sitt hotells goda rykte, och eventuellt höja standarden på gästerne, varför han lät trycka upp en liten guidebok för att dela ut.
Första gången den komut var runt 1900, I den här reklamboken kunde man fördt läsa lite om hotellet och som följdes utav saker man skulle se och göra. Först och främst i Cairo men det fanns även med delar om övriga Egypten
Bristol Hotel. Hotellettikett.
Bristol Hotel. Tidig bild på Bristol
Eden Palace Hotel
Tyvärr så uthärdade inte Bristol de kommande sämre tiderna utan fick slå igen någon gång under 1940-talet. Flera hotell som britterna rekviterade under andra världskriget, aldrig mer öppnade för gäster igen. Det är mycket möjligt att detta öde drabbade Bristol. Idag, på den plats där hotellet stod, finner vi idag ett par hyreshus, men som syns oven så har vi också kvar några vackra bagage-etiketter.
Det här hotellet, Eden Palace Hotel, hade bara funnits i omkring 20 år innan de fick slå igen för lite drygt 100 år sedan då den sista gästen checkade ut. Det sista som finns kvar är fyra väggar med hotellnamnet högst upp. Säkert så har många passerat här förbi utan att lyfta blicken. Men för den som gör just det, att lyfta blicken, så talar resterna av detta hotell med sina trä jalusiner om en sedan länge försvunnen epok
Man förväntar sig att möta gästerna i sina sommarkläder där kvinnorna bär sina hattar med flor och männen med sina platta sommarhattar utav strå.
Eden Palace Hotel
Eden Palace Hotel när seklet var ungt.
Hotellet ligger på samma plats där det första Hotel d´Anglaterre låg för det flyttade till våra dagars Adli Street. Platsen var bra med sin översikt av Azbakiyah Garden. På den tiden kunde man vakna upp till vacker fågelsång i de bättre rummen. Öppnade man sedan jalusina så möttes man av grönska med vackra blommor. Här fanns 145 rum, hiss och rörvärme.
Shepheards, som låg bara ett stenkast härifrån, tilltalade överklassen mera då detta hotell även fungerade som ett socialt nav. Eden Palace tilltalade äffärsmännen och andra långtidsboende och som inte hade något emot att offra lite status mot ett billigare rum.
1914 år Baedekers ger prisuppgifter: Shepheards tar 80 piaster/natt. Samma som grannen Continental, medan Semiramis vid Nilen tog 90 piaster/natt. Savoy, som låg vid dagens maydan Taalat Harb, tog mellan 90-120 piaster/natt. Vårt hotell Eden Palace tog bara 50 piaster/natt.
Entren till hotellet var mot Azbakiyah medan det fanns en bakre dörr mot Wagh al-Birket, Cairos Red Light District, och ökänd för sina barer och bordeller som inte kan ha bidragit till hotellets rykte. När sedan första världskriget bröt ut och det samlades soldater från det brittiska samväldet här, fick hotellet rykte om att vara lite utav vilda västern.
Slutligen några ord om.....
Det finns naturligtvis mycket kvar attt berätta om när det gäller Azbakiya Garden. Hotellen med sina berömda gäster, varav bara ett fåtal har nämnts här. Barerna och bordellerna på Wagh al-Birket har vi bara snuddat vid. klubbarna runt omkring har vi inte pratat om (med undantag för Turf Club), Den stora second hand-bokmarknaden som famms här till ganska nyligen (finns numera en bit österut),
Thomas Cooks kontor och verksamhet i Egypten kunde också vara värt ett längre kapitel.
Sedan alla lopphotell som var talrika. Man kan fortfarande se skyltarna som finns kvar exempelvis Cairo Hotel på Wagh al-Birket eller Hotel Soya vid Attaba Square, rakt ovanför den stora elektronikaffären.
En annan sak som skulle vara spännande är alla spioner som under de båda världskrigen flockades kring exempelvis Shepheards Hotel. Eller att berätta om Cairos alla övergivna palats som det finns åtskilliga utav.
Personligen tycker jag att tiden från senare hälften av 1800-talet och fram till slutet av 1950-talet är extremt spännande. Att läsa om alla tidiga resenäre som gjorde sina resor med uppehåll i Cairo.
Kort sagt....det finns åtskilligt att skriva om. Cairo tillhör den nyfikna med gåvänliga skor och en bra guidebok till hands.
